Jag har ofta känt att jag är som mest inspirerad att skriva precis efter att ha läst något bra. Detta har varit sant för mig ända sedan jag var liten, och jag minns mina första försök när det gällde skrivande av korta historier. Jag läste ”Robinson Crusoe” av Daniel Defoe, och satte mig direkt efter och plitade ner en saga om en flicka (jag) vars föräldrar dog och lämnade henne ensam på en ö, där hon fick klara sig själv. Efter att ha läst ”Vägen till Stormskäret” av Anni Blomqvist skulle jag skriva en hel bok om en flicka som bodde på en skärgård och skulle bli bortgift. (Jag hann bara till andra kapitlet.) Jag läste så mycket på den tiden så jag knappast vet vad som låg bakom mina andra idéer, prinsessor med djurfötter och utomjordingar med grönt blod och en läskig aptit för människobarn (jo, det tror jag var Roald Dahls Willy Wonka). Allt som allt var jag väldigt flitig med både skrivandet och läsandet, och trodde om mig själv att jag var en världsberömd författare.
När jag blivit äldre och läste igenom mina gamla sagor igen såg jag mönstret ganska klart – de var bara kopior allihop, inte en enda ny idé fanns bland rubbet. Där rök mina drömmar om att bli världsberömd, och jag började känna mig som en idétjuv med bristande fantasi. Den känslan höll i länge och väl. Ända tills nu ifrågasätter jag varje ny idé jag får, tänker över den från topp till tå och försöker komma på vad det är jag kopierar denna gång… Det heter förresten ofrivilligt plagiat.
Men idag fick jag lära mig något hjärtevärmande. All sann geni föds efter många år av imitation av det man beundrar. Innan man kan komma med egna tankar måste man behärska form och struktur, och detta sker genom pur imitation. (Man får förstås inte sälja denna, det är bara övning). Men precis som man behöver aktiv förberedning för att kunna skriva något vettigt, måste man också ha en period av undermedveten träning – en chans för hjärnan att assimilera det man sett och hört, organisera om det och syntetisera det till något eget.
Imitation är inte fel, det är bara en del av inlärningsprocessen. Jag visste att detta var sant om små barn som lär sig att tala, men inte att det även gällde mig och mitt skriveri.
Att det ovannämnda är sant, det förstod jag så fort jag läst det. Det satte ord till något jag känt länge: att en idé måste sitta och jäsa i mig en tid innan jag kan göra något vettigt med den. Det känns ungefär som havandeskapet: det tar tid för babyn att formas och växa till. Nu känner jag mig faktiskt befriad på något sätt – jag ska inte sätta stopp för kreativitetsflödet när det kommer bara för rädslan att kopiera något jag läst och glömt bort, utan jag ska skriva till mitt hjärtas fröjd. Även om ingen annan någonsin kommer att läsa det, är det ändå min historia, min inlärningsprocess: ett steg närmare ”den där boken” jag kommer att skriva någon dag, när håret färgats grått och jag faktiskt har lite egen vishet att komma med.
Tills dess, blir det arbetsuppdrag, bloggande, omogna böcker som kanske eller kanske inte är ekon från någon saga jag hört för länge sedan.
Det tar tid att skapa mästerverk. Ibland kan det ta ett helt liv.
PS: Boken jag läser just nu heter The River of Consciousness, av Oliver Sacks.
Livet som Millennial 
Lämna en kommentar